Man försökte ta sig levande ur varje timme, varje dag. Om 1 dag hade gått så var de bra. Ju fortare desto bättre. Det gick fort och jag hann inte ta över mig själv. Någon annan hann före. Det var så skönt i den stunden. Att inte behöva ta sig själv i kragen. Någon annan gjorde ju det åt en. Nu kunde jag ju bara leva. Leva mig in i något som inte hade min hjärna med i spelet. Dagar gick, månader gick. Jag har fortfarande inte tagit mig själv upp.
Idag blev jag nedsläppt igen. Det är dags att jag klättrar själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar